Bar 6

Jeremias’ brev.

Varning för avguderi. Avgudarnas vanmakt.

Detta är en avskrift av ett brev som Jeremias sände till dem som av babyloniernas konung skulle föras bort såsom fångar till Babylonien, och vari han kungjorde för dem vad som hade blivit honom befallt av Gud.

1För de synders skull som I haven begått mot Gud skolen I av Nebukadnessar, babyloniernas konung, föras bort såsom fångar till Babylonien. 2När I nu haven kommit till Babylonien, skolen I stanna där i många år, ja, under en lång tid, intill dess sju mansåldrar hava gått till ända. Men sedan skall jag föra eder ut därifrån i frid. 3Nu skolen I där i Babylonien få se avgudar av silver och guld och trä, som man bär på sina axlar, men som likväl väcka fruktan hos hedningarna. 4Tagen eder då till vara, så att icke också I bliven lika främlingarna och låten eder intagas av fruktan för avgudarna, 5när I fån se huru människoskarorna framför dem och bakom dem falla ned och tillbedja dem. Tanken i stället i edert sinne: »Dig, Herre, skall man tillbedja.» 6Ty min ängel är med eder, och han skall skydda edra liv.

7Avgudabildernas tungor äro snidade av hantverkare, och själva äro de överdragna med guld och silver; lögn äro de, och de kunna icke tala. 8Och såsom gällde det en jungfru som gärna smyckar sig, så taga de guld 9och förfärdiga därav kransar till att sätta på sina avgudars huvuden. Det händer till och med att prästerna från sina avgudar taga undan guld och silver och använda det för sitt eget behov; 10ja, att de jämväl åt skökorna i skökohuset giva av sina avgudars egendom. Vidare pryda de dem, dessa avgudar av silver och avgudar av guld och trä, med kläder såsom människor. 11Men de kunna icke skydda sig för rost och maskar, fastän de äro höljda i purpmr-dräkter. 12Man måste avtorka deras ansikten för det damms skull som röres upp i tempelbyggnaden, och som i ymnighet lägger sig på dem. 13En spira har avguden också, likasom en styresman över ett land, han som dock icke kan förgöra den som förbryter sig mot honom. 14Och en yxa håller han i handen, så ock ett annat stridsredskap, men han kan icke rädda sig själv från krig och rövare. Härav kan nian förstå att de inga gudar äro. Frukten alltså icke för dem.

15Såsom ett kärl som en människa brukar bliver odugligt, när det går sönder, 16så är det ju ock med deras avgudar. Där de stå uppställda i templen, äro deras ögon fulla av dammet som röres upp av de inträdandes steg. 17Och såsom man spärrar igen alla utgångar för någon som har förbrutit sig mot en konung, då ju en sådan har förverkat sitt liv, så stänga prästerna till avgudarnas hus med dörrar, riglar och bommar, för att de icke skola stjälas bort av rövare. 18De tända lampor åt dem, till och med flera än åt sig själva; och dock kunna avgudarna icke se en enda av dem. 19Det är med dem såsom med bjälkarna som sitta i tempelbyggnaden. Det säges att de uppfrätas i sitt inre; och maskarna ur jorden äta upp både dem och deras kläder, utan att de förnimma det. 20De äro svärtade i sina ansikten av röken i tempelbyggnaden. 21Flädermöss, svalor och andra fåglar komma flygande och slå ned på deras kroppar och huvuden; ja, till och med kattor komma och sätta sig där. 22Härav kunnen I förstå att de inga gudar äro. Frukten alltså icke för dem.

23De äro visserligen överdragna med guld för att se sköna ut; men om man icke gnider av rostfläckarna, så blänka de alls icke. De hade ju ej heller, medan de blevo gjutna, någon förnimmelse därav. 24De hava blivit köpta till vad pris som helst, dessa som dock icke hava någon livsande i sig. 25Eftersom de icke hava några fötter, måste man bära dem på axlarna; och så lägga de sin ömklighet i dagen för människorna. Och jämväl de som göra tjänst inför dem måste skämmas. 26Ty avgudarna kunna icke resa upp sig av sig själva, om de skulle falla till marken, och de kunna icke röra sig av sig själva, om man en gång har ställt dem upprätt, ej heller kunna de räta upp sig, om de komma i lutande ställning; nej, såsom för de döda får man sätta fram sina offergåvor för dem. 27Och det som offras åt dem avyttra deras präster och använda till sin egen nytta. Likaledes taga ock deras hustrur av offerköttet och salta in, men de dela icke med sig åt den fattige eller behövande. 28Kvinnor som hava sin månadsrening och barnaföderskor få vidröra deras offer. Då I alltså härav kunnen förstå att de inga gudar äro, så mån I icke frukta för dem.

29Ja, varför skulle de kallas gudar? Kvinnor sätta ju fram mat åt dessa avgudar av silver och guld och trä. 30Och i deras tempel sitta prästerna med sönderrivna kläder och med avrakat hår och skägg och blottade huvuden 31och tjuta och ropa inför sina avgudar, såsom somliga göra vid dödsmåltider. 32Prästerna taga sig stycken av avgudarnas kläder och bekläda sina hustrur och barn därmed. 33Vare sig man låter dem få röna något ont eller något gott, äro de ur stånd att vedergälla det. De kunna varken tillsätta eller avsätta en konung. 34Lika litet kunna de förläna gods eller penningar. Om någon gör ett löfte åt dem och icke infriar det, så kunna de aldrig utkräva det som har blivit dem lovat. 35De förmå icke att rädda en människa från döden, ej heller att befria en svagare från hans överman. 36Åt en blind kunna de icke giva tillbaka hans syn; en människa som befinner sig i nöd kunna de icke hjälpa därur. 37En änka kunna de icke bevisa barmhärtighet, ej heller kunna de öva välgörenhet mot en som är faderlös. 38Lika stenar som hava huggits ur klippan äro dessa träbeläten och dessa med guld eller silver överdragna bilder; de som göra tjänst inför dem komma ock på skam. 39Huru skulle alltså dessa kunna anses för gudar eller kallas så?

40Ja, än mer; kaldéerna själva draga vanära över dem, i det att de, när de se någon som är stum och icke kan tala, föra fram en bild av Bel och bedja den att den stumme skall kunna tala, som om den kunde förstå något. 41Och dessa kunna icke inse detta och så vända dem ryggen; ty de hava intet förstånd. 42Och kvinnorna sitta där vid vägarna, med bindor på sig, och bränna sitt rökverk av kli. 43Men när en av dem har blivit förd avsides och lägrad av någon som går därförbi, då smädar hon den kvinna som sitter näst intill henne, därför att icke denna har rönt samma heder som hon själv och icke har fått sin binda avsliten. 44Allt vad som sker med avgudarna är bedrägeri. Huru skulle alltså dessa kunna anses för gudar eller kallas så?

45Av hantverkare och guldsmeder äro de förfärdigade, och de kunna aldrig bliva något annat än vad konstnärerna vilja att de skola bliva. 46Då nu de som förfärdiga dem icke själva hava någon lång tillvaro, 47huru kan man väl då vänta att de som hava blivit förfärdigade av dem kunna få det? Nej, lögn och smälek är vad de lämna efter sig åt de efterlevande. 48Ty när dessa avgudar hemsökas av krig och annan olycka, rådslå prästerna med varandra om var de skola kunna gömma sig tillsammans med dem. 49Huru kan man alltså undgå att märka att de inga gudar äro, dessa som icke kunna rädda sig själva vare sig undan krig eller annan olycka? 50Eftersom de ju äro allenast träbeläten och bilder överdragna med guld eller silver, skall det en gång bliva kunnigt att de äro lögn. För alla folk och konungar skall det bliva uppenbart att de inga gudar äro, utan verk av människohänder, och att ingen gudomlig kraft finnes i dem. 51Vem skulle alltså kunna undgå att inse att de inga gudar äro?

52De kunna ju icke tillsätta en konung i ett land; ej heller kunna de giva regn åt människorna. 53I sin vanmakt kunna de varken skaffa sig själva rätt eller avvärja en oförrätt. 54Ja, de äro lika kråkorna, som flyga mellan himmel och jord. Och om eld kommer lös i avgudarnas hus, dessa avgudars vilka äro av trä eller äro överdragna med guld eller silver, så fly deras präster och rädda sig undan, men de själva förbrinna ända igenom såsom träbjälkar. 55Mot en konung eller mot fiender kunna de icke göra något motstånd. 56Huru skulle man då kunna gå in på eller anse att de äro gudar?

Varken undan tjuvar eller undan rövare kunna de rädda sig, dessa avgudar som äro av trä eller äro överdragna med silver eller guld. 57De som få dem i sitt våld taga bort guldet, och silvret på dem och gå sin väg med de kläder som de äro iförda, utan att de kunna hjälpa sig själva. 58Således är det bättre att vara en konung, som lägger sin tapperhet i dagen, eller ett husgeråd, som är nyttigt för det ändamål vartill dess ägare vill begagna det, än att vara en sådan falsk gud. Ja, till och med en dörr i ett hus, vilken skyddar det som finnes därinne, är förmer än dessa falska gudar; och en träpelare i ett palats är förmer än dessa falska gudar. 59Solen och månen och stjärnorna, som lysa och utsändas för sina ändamål, lyda villigt. 60Likaså är ljungelden, när den visar sig, skön att skåda. Så är det ock med vinden, som blåser i alla länder. 61Och när molnen få befallning av Gud att fara ut över hela jordkretsen, då fullborda de det som har blivit dem befallt. 62Och när elden sändes ut från ovan till att förtära berg och skogar, då gör den det som har blivit den bjudet. Men dessa avgudar, de hava varken till skapnad eller verkningskraft någon likhet med dem. 63Fördenskull böra de varken anses för gudar eller kallas så; de äro ju ej heller i stånd till att vare sig fälla dom eller göra väl mot människor. 64Då I alltså kunnen förstå att de inga gudar äro, så mån I icke frukta för dem.

65Konungar kunna de ju varken förbanna eller välsigna. 66De kunna icke låta några tecken visa sig på himmelen för folken; ej heller kunna de lysa såsom solen eller skina såsom månen. 67Djuren på marken äro bättre än de; ty dessa kunna fly in i sina gömslen och så hjälpa sig själva. 68På intet sätt visar det sig alltså för oss att de äro gudar. Frukten fördenskull icke för dem.

69Ja, såsom en fågelskrämma på ett gurkfält, vilken icke giver något skydd, äro deras avgudar, dessa som äro av trä eller äro överdragna med guld eller silver. 70Vid en törnhäck omkring en trädgård, som alla slags fåglar slå ned på, eller vid en död kropp som ligger utkastad i mörkret kunna de sammalunda förliknas, dessa deras avgudar, som äro av trä eller äro överdragna med guld eller silver. 71Redan deras multnande kläder av purpur och linne lära oss förstå att de inga gudar äro. Till sist bliva de också själva sönderfrätta och bliva till smälek i landet. 72Bättre är alltså den som är rättfärdig och icke har några avgudabilder. Ty han går fri ifrån försmädelse.

^{a b c d e f g h i j k l m n o}